Väderöarna - en uthamn i väster

Sammanfattning juli 2012 efter genomfört projekt med arkeologisk forskningsundersökning på Storö, Norra Väderöarna, Tanums kommun 

Projektet på Väderöarna långt i havet utanför norra Bohuslän är genomfört och det är dags för en sammanfattning. 

Under åren 2010-2012 genomfördes detta omfattande projekt kallat IKON, med 48 samverkande organisationer i tre länder runt Skagerrak. Västarvet och Bohusläns museum riktade in sina insatser på sjöfartshistorien som onekligen är av gemensamt intresse för de tre grannländerna. Personal från Bohusläns museum i Uddevalla och från Vänermuseet i Lidköping undersökte åtta platser på Storö där vi fått muntliga uppgifter om historiska lämningar eller läst om synliga spår med historiskt innehåll. Sammanlagt har tio personer med olika ämneskunskaper varit involverade i projektet.

Idag är ön tillgänglig på ett helt annat sätt än tidigare. Trappor, spänger, stolpar och räcken gör den iordningställda vandringsleden runt ön till en särskild upplevelse. På tre platser finns informationsskyltar och i de små vidhängande lådorna plockas en folder med vandringskarta med historia och naturkunskap i lämplig blandning. Allt detta har förverkligats genom ett idogt lokalt och regionalt samarbete. Markägaren Statens Fastighetsverk, Länsstyrelsen, Nationalpark Kosterhavet, Väderöarnas Värdshus och Tanums kommun har tillsammans med Västarvet/Bohusläns museum skapat ett besöksmål utöver det vanliga! Huvudintresset var från början naturinnehållet och ett naturreservat bildades sommaren 2011. Kust- och sjöfartshistorien har sedan kompletterat innehållet och därmed upplevelsen. Allt invigdes med pompa och ståt i juni 2012. Därefter är tanken att Väderöarnas Värdshus och andra kustnära turismverksamheter ska använda historien och naturen här ute, som en del av det Bohuslänska turismutbudet. För både närboende och mer långväga besökare.  

Hur är det då med sjöfartshistorien här ute? Ett är säkert, Storön har varit en uthamn med många spår från främst 1500- och1600-talen. Precis som ett tjugotal andra platser med goda hamnförhållanden utmed kusten. Det är dock lite osäkert om den varit i kontinuerlig användning som en trygg hamn vid övernattningar eller om den ska betraktas mer som en nödhamn vid oväder.
 
Marinarkeologerna undersökte fyra platser, Tegelpotthålet med grannviken Timpotthålet, vrakuppgift vid Valeskären, området utanför Lotshamnen samt Strömsund. I Strömsund slamsögs/grävdes sammanlagt 12 provgropar och en del fynd gjordes. Botten innehöll en hel del taktegel, djurben, keramikfragment från trefotsgrytor, 1800-talsporslin men också mer nutida järnföremål som verktyg m.m. Kanske inget uppseendeväckande men samtidigt förståeligt. Strömsund har inte fått sitt namn för inte. Bottensedimentet har rört sig efter vindarnas och strömmarnas styrka och fynden är också ofta svallade med spår av hårdhänta förhållanden.
 
På Storösidan av uthamnen mellan Hejen och Storö finns en stenkonstruktion som redan Pehr Kalm kommenterade vid sitt besök 1742. Denne Linnés lärjunge inventerade då nationellt eftertraktade naturförekomster i olika delar av riket och berörde även kulturella företeelser. Han menade att konstruktionen varit grav för ilandflutna sjömän förr i tiden.

Kyrkans golv är undersökt till ca 2/5 och här fanns över huvud taget inga spår efter vare sig människor eller djur vilket i sig är anmärkningsvärt. Konstruktionen utgörs av större sten och block i skalmursteknik. Detta skvallrar om en omfattande organisation vid uppförandet. Ingångar och kraftiga stenar i konstruktionens mitt tyder på någon form av en plats för andakt men från vilken tid är svårt att avgöra. Den kan vara från senare delen av medeltiden. Nio provgropar grävdes, söder om kyrkan och på den muromgärdade gräsytan, hägnaden, norr om kyrkan. Jorden avslöjade järn, djurben, keramik och trasiga kritpipor, främst i den låglänta delen närmare stranden. Fynden skvallrar om perioden 1600-1700. Men vi fann inga spår som tyder på gravplats vilket är lite förvånande. I flertalet uthamnar finns en begravningsplats som naturlig del i en uthamns historia. Hägnaden då? Kanske kan en tidsmässig fundering komma in här - att kyrkan låg där först, innan stenhägnaden byggdes. En del sten från kyrkans skalmur i norra väggen saknas nämligen. Dessa ligger med största sannolikhet i stenmuren intill.

Spektakulära minnesbilder är de många sjöfararristningar som knackats in i hällarna utmed grannön Hejens östsida. Nu är de rengjorda från lavar och mossa och målade med vit slamfärg. Här finns en tydlig datering då flera av dem har årtal inristade vid sidan av bomärken och initialer, från 1598 till 1612. Ollof Serin har skrivit hela sitt namn, minsann. Men vem han var vet vi inte. En annan spännande historia utgör kompassrosorna på Kompassberget och på Husestadsberget. Genom sin placering på högsta berget med vid utsikt över havet har de troligen en betydligt mer praktisk användning än de strandnära bomärkena. Kanske har lotsar och sjömän tagit ut kursen med hjälp av de bergfasta kompasserna? Innan lotsorganisationens bildande i mitten av 1700-talet var lotsverksamhet en frivillig syssla för de ”ledsagare” som kunde sin skärgård. Betalt fick den som först kom ut till ett anländande skepp och fört det i säkerhet. Det betydde tävling bland dem som fungerade som ledsagare. Det var då en fördel att ta ut bäring till ett skepp från högre höjd och därmed få fördel i rodd- och segeltävlingen mot horisontens synliga master. Kompasser huggna bredvid varandra avslöjar olika ålder genom deras missvisning och därmed att det fanns ett behov av rättelser över tid.   

Tomtningar är tillfälliga boplatser vid säsongsfiske och finns i Ormeklåva på norra delen av Storön. De är åtminstone fem till antalet. En är nu röjd från sly men svår att nå på grund av kraftig igenväxning, här som i öns övriga klåvor. I Fjällbackaskärgården finns uppgifter så sent som från 1920-talet då fiskelag övernattade i sådana stenkretsar, med gräs och ljung som bädd och med en bom och ett segel som tillfälligt tak. Vårfisket efter sej lockade på den tiden. Troligast låg fiskarnas båtar vid Tegelpotteholmen under fiskenätterna. Tomtningar är för övrigt en av våra längst nyttjade fornlämningar med dateringar så långt tillbaks som 1200-talet via funna mynt! Tomtningarna här får du söka själv. De ingår inte i vandringsleden, ännu.

Från och med sommaren 2012 kan du besöka ön med egen båt eller med de reguljära turer som fungerar året om. Ta tillfället i akt och bege dig ut, mot västlig horisont. Oavsett väder är det en upplevelse att vandra runt Storö där nya utblickar gör vandringen både spännande och njutbar. Du vet väl att blåst, grådis och småregn numera benämns ”gråvädersromantik”? Både denna och solvarma sommarvindar bjuds det på, på Väderöarna, minsann!

Lästips:
Väderöarna – Karl-Allan Nordblom, Uddevalla 2010 (nytryck)
Väderöarna – historisk arkeologi vid en uthamn, Bohusläns museum rapport 2011:12

Kontakt:
Lars-Erik Hammar
Projektledare
0706 233461
lars-erik.hammar@vgregion.se