 
Styrbjörn Hirdmans klagan
Det är en skam att jag ligger här. Tala inte om annat. Att inte kunna strida. Inte kunna gå i viking på samma gång med kungen. Axel mot axel.
Jag Styrbjörn, Björns son. Som rest vitt över land och hav. Som vunnit ära och guld. Jag, Harald Hårdrådes hirdman. Jag ser det framför mig nu. Yxan och svärd fäst vid bältet. Spjut i hand. Redo.
Så stolt jag var när jag lovade kungen trohet! När jag rörde hans svärd, tog hans hand och svor eden som hirdman.
Hirden. Det är vi som står kungen närmast. Vi som reser med honom vart han går, äter vid hans bord, dricker hans öl. Vi som lovat att skydda honom med vårt eget blod. Den starka kärnan bland hans krigsfolk.
Nu ligger jag i feber och kan inte annat. Snart går Harald Hårdrådes skepp mot England och nya ärorika slag. 300 skepp och tusentals män förbereder sig. De vässar sina sina yxor, slipar sina svärd. Allt förbereds. Själv orkar jag knappt andas.
Men mina minnen från forna strider har jag. Den äran bär jag fortfarande. Som tack för mina tjänster har jag min gård där jag kan se mina söner växa sig starka. Får jag se dem växa till hirdmän tackar jag gudarna, får jag själv en dag dö på slagfältet är jag än mer tacksam.
För att ligga i febern, det är inget för en man i Harald Hårdrådes hird.
-
Harald Hårdråde var kung av Norge 1046-1066. Han stupade i slaget vid Stamford Bridge mot Harald Godwinson, som i sin tur stupade i slaget vid Hastings 1066, ett slag som ibland har använts för att markera vikingatidens slut.
-
Den nordiska hirden var en benämning på en samling krigare som genom trohetslöfte anslutit sig till en kung eller en annan mäktig man. Hirdmännen belönades frikostigt av sina herrar för sina insatser.
|